Jag vill bara ha en pappa
Jag saknar min pappa.
Han som lärde mig att åka skidor och han som lät mig stå på en stol i köket och vara med när han lagade mat. Den pappan har inte dött, han finns bara inte kvar.
Och det enda jag vill är att ha min pappa tillbaka.
Viktigare än det viktigaste
Och det kommer jag aldrig förstå,
varför, varför väljer han det framför mig?
Visst det är en sjukdom men det är ändå folk som har klarat av att bekämpa alkoholismen och bli helt nyktra. Är inte jag en tillräckligt bra anledning att kämpa för?
Det är sorg och ilska för att han inte ens verkar vilja kämpa lite till för att han ska få tillbaka sin dotter.
Gift eller glädje?
Han sa bland annat att man borde, varje måndagsmorgon läsa upp ur ett barns dagbok om dess helg med en alkoliseras förälder. Och visst, det låter skittrist att höra sådana sorgliga historier en måndagsmorgon, men han har ju egentligen rätt.
Visar man och berättar man vilka sorters viner föräldrarna ska dricka till maten på helgen så borde man ju visa nackdelarna med detta också. För det där barnet, vars dagbok de skulle läst upp på måndagmorgonen, det var jag för några år sedan.
Jag skrev aldrig ner något under de kvällarna jag bodde hos pappa, förutom en gång då jag under en vecka skrev upp ALLT han drack. Mest för att kunna bevisa för mig själv att det inte var normalt att dricka såhär mycket, för att jag skulle bevisa för mig själv att det inte bara var jag som hittat på att han hade problem.
Kommer någonsin tillräckligt många männsikor förstå hur mycket alkohol faktikst förstör för att det ska bli "normalt" att inte dricka?
jag hörde honom, min pappa.
Alkoholen och jag.
Hoppet kommer, men försvinner direkt
allt finns med aven i paradiset.
Jag kommer alltid att fa leva med de spar min barndom har satt, det vet jag, men ibland kommer det mer ovantat. Som pa en o i finaste asien, da kommer det som ett bombnedslag och man skulle helst bara vilja vara hemma under tacket i sin egna sang.
Jag kan leva med det, och har lart mig att leva med det. Men jag behover inte bli pamind om det i onodan. Det har jag blivit nu och plotsligt blev paradiset till det sista stallet pa jorden som jag skulle vilja vara pa just nu.
en augustikväll
Pappa och jag hade åkt till några släktingar för att gå på kräftskiva tillsammans med pappas syster, min faster. När festen var slut fick jag och pappa skjuts tillbaka till stugan där vi bodde av min faster.
Där börjar mitt minne från den här kvällen.
Min faster som alltid var så snäll sa helt plötsligt hej då och körde iväg med bilen längs skogsvägen.
Där stod jag, utanför stugan som låg mitt ute i skogen.
Brevid mig stod han, den andra delen av min pappa.
Han som vinglade upp för trappen till huset.
Jag minns inte om jag sa något till honom, och jag minns inte om jag hjälpte honom in i huset.
Men jag minns att jag tänkte "han får skylla sig själv, jag ska inte ta hand om honom"
Men jag kände skuld, för den kvällen kunde han inte ta hand om sig själv. Han ropade mitt namn flera gånger under natten, och jag tassade upp för att se vad han ville och varje gång förstod jag att jag drömt. För där satt han, sovandes i fåtöljen framför den öppna spisen.
Jag var 7 år, och det är första gången jag upplevde att jag behövde ta hand om min pappa.
Pappa och den andra delen av honom.
Jag har två pappor, en som är den snällaste människan du kan tänka dig.
Och den andra, som fått mig att gråta så många gånger och som förstört alldeles för mycket.
Ibland försöker jag se det som att alkoholen gör honom till en annan person,
men han är alltid min pappa, vad han än gör, och därför kan jag aldrig hata honom.
Första gången
Jag glömmer aldrig första gången jag hörde någon säga "pappa är alkoholist".
Jag var 13 år, satt i våningsängen på landstället och det var min storebror som "berättade" det för mig.
Jag visste ju att han drack mycket men att kalla honom alkoholist, var inte det lite att ta i? Bara ordet får en ju att tänka på någon som sover på en parkbänk och luktar kiss. Och sådan var han ju inte, pappa!
Och det är då man förstår hur många "hemliga alkoholister" det finns ute i landet. De som inte ligger ute på parkbänkarna utan sitter hemma framför tvn..
Ett första inlägg, ett hundrade försök.
Jag vet inte hur många gånger jag börjat skriva, varje gång med samma förhoppning om att det ska kännas bättre. Ångrat mig efter ett inlägg, raderat det och tagit bort medlemskapet från bloggsidan.
Inte en människa har fått läsa vad jag skrivit, förutom jag. Och det gör jag, då och då. Alltid med samma känslor, tårarna rinner nedför kinderna men jag känner mig stark.
Det är jag, hon som det handlar om, det är jag. Och det är jag som vart med om allt det där, och klarat det.
Det är inte över än, och kommer aldrig vara över.
Det kommer finnas med mig jämt, både på gott och ont så kommer det finnas med mig.
Och nu hoppas jag att det kanske hjälper någon. Får någon att förstå hur bra den haft det. Få någon att känna igen sig själv. Och kanske någon att förstå hur någon annan människa mår.
Om den som läser känner något, vad det än är, då är jag nöjd.
